Gårdagen var extrem. Det var mycket längesen jag var så enormt sönderstressad som jag var igår. Hela eftermiddagen innan jag slutade gick åt till att försöka hålla mig fokuserad på att få komma hem. Sen skulle jag springa, som jag hade planerat ända sedan i onsdags. Det gick men det var svårt, jag hade lite energi och hade enormt svårt för att andas. Något som brukar inträffa när jag är hemskt stressad. Sen blev allting.. skit.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när min bil tyckte att det var dags att elhissen på passagerarsidan skulle sluta fungera – i nedhissat läge. Då ville jag bara sluta finnas. Det har varit så mycket den här veckan och jag har inte alls hunnit med att sortera mina tankar och intryck. Dessutom hade jag ingenstans att ställa bilen, jag kan inte gärna ställa den utanför huset med en ruta nerhissad. Så jag fick ställa den på en parkering bakom Maxi, tätt intill en släpvagn så det inte egentligen syntes att jag inte hade någon ruta.

Helst av allt ville jag att någon skulle köra på mig på passagerarsidan så slapp jag fundera mer över att laga rutan. Egentligen så var det inte något jobbigt med att den gick sönder men det var det som behövdes för att jag inte skulle kunna hålla ihop. Sen gjorde det ändå ondare då jag insåg att jag inte har någon förälder att ringa till, för allt jag ville då var att få vara liten och olycklig.