Jag sitter vid en av mina ägodelar, min iMac och begrundar mina valmöjligheter framöver. Valmöjligheter som egentligen grundar sig på hur länge jag kommer att leva. Jag antar att jag kan skjuta på att deklarera en dag till för även om jag brukar göra det direkt bara för att slippa ha det i huvudet så känns det som en sak som jag inte riktigt behöver ta hand om utifall att jag skulle trilla död ner.

För att göra en lång historia kort så hade jag gett en valfri utlandsresa (nåja, kanske inte Japan med tanke på priset och med tanke på hur det är där nu så var det väl lika bra) till Frida i julklapp. Hon fick välja men vi rådgjorde och kom fram till att Paris var schysst, men på grund av passproblem (Sthlm – Paris kräver inte pass men flyger man via Riga så behövs det pass, fick vi reda på när vi var i Riga. Inte på flygplatsen i Umeå fastän det krävs pass för att flyga in i Riga..) så var vi fast i Riga och valde att spendera vår lediga helg där.

Det var det mest romantiska jag varit med om i stadsväg. Hittils. Precis i min smak. Jag har så länge suktat efter känslan som baltländerna ger bara för att de väcker min nyfikenhet så otroligt och där var vi – mitt i Riga. Vi bodde just mitt emot deras frihetsmonument som de hedrade varje helg med högvakter medans innevånarna lade dit blommor. Otroligt vackert och imponerande.

Varje dag promenerade vi väldigt mycket, även det i min smak. En dag promenerade vi lite för långt och började komma utanför stadskärnan och även om både Frida och jag insåg att vi var tvugna att försöka ta oss tillbaka så fort som möjligt så ville jag fortsätta gå – gärna med kameran i ena handen. Överallt var det förfallna hus, fallfärdiga garage, staket som lutade så mycket mot marken att en limbodansös skulle blivit avundsjuk och bara känslan av att allting varit negligerat under så lång tid.

Mitt i staden var det samma sak stundtals, ofta vandrade man förbi de mest otroliga hus med utsmyckningar som ingen vettig arkitekt skulle få för sig att föreslå idag. Inte för att de inte var passande men av kostnadsskäl. Trots alla dessa underbara byggnader så hade de fått förfalla, vilket jag kan förstå. Ekonomin är kärv och utan hyresgäster så är det svårt att hålla hus på fyra våningar i toppskick. Men ack så synd, alla var så graciösa. Varje gång jag passerade ett ville jag gå in, andas in luften och gå in i mig själv för att försöka få reda på vad som pågått där förut.

Riga är nog det mest romantiska jag varit med om hittils, hur konstigt det än låter. Det passade mig. Det passade mig verkligen och visade mig vägen till så många nya behov.