Morgonen har övergått till osäkerhet. Jag verkligen h a t a r den här känslan. Jag kan stå ut med att min rygg gör ont och sänker mitt humör, jag kan stå ut med att känna mig känslokall, jag kan acceptera att jag aldrig kan se ut på ett visst sätt men jag kan inte förlika mig med känslan av osäkerhet. Sån osäkerhet som jag inte kan lösa själv och oavsett hur bra det går att läsa människor så går inte det här att läsa. Alls.

Jag har naturligtsvis mig själv att skylla. Med lite tur så kanske, om tio år eller så, jag kan tänka tillbaka på alla gånger då min osäkerhet svepte undan fötterna för mig och istället för att rygga för känslan så kan jag skratta och tänka att det var “på den gamla goda tiden”. Det verkar ju bli så att man hyllar och hurrar allt från förr som man vuxit ifrån.

Antagligen så är jag löjlig, mest troligt faktiskt. Men jag kan ha såna problem att vara logisk. Jag har alltid velat se mig själv som en logisk människa men jag har på senare tid insett att jag inte är det. Jag vill gärna framstå som en sådan i diskussioner med andra men i själva verket så är jag en slav under mina egna känslor och det finns inget jag kan göra åt det och faktiskt inget jag vill göra åt det heller. Hellre en känslosam idiot än en logisk trångsynt ursäkt till människa. (hej generaliseringar)

Djupt andetag.