Berätta något.
Jag känner för att skriva något utlämnande och jätteprivat, jag har velat göra det hela veckan men det kommer såklart inte att hamna här men jag antar att jag finner en viss tröst i att leka med tanken om att lämna bagage bakom mig som någon annan kan få ta hand om, om energin hos denne finns. Jag är van att ta hand om saker själv, jag är van att hålla saker inom mig. Men det är lite annorlunda nu, jag står inför lite av ett vägskäl och när jag tänker på min vardag så känns det som att jag lever i någon sorts alternativ verklighet då och då där mitt liv sätts på pause då och då.
Som att jag står i ständig standby och, jag hatar det. Något annat jag är van är att skrämma bort människor i min närhet. Antingen så är jag för intensiv eller så är jag för utlämnande, tidigare brukade det förvåna mig hur människor kunde vara så rädda för att utforska sidorna hos sig själva som inte bara var tummen upp och politiskt korrekta tillrop. Jag brukade tycka att det var konstigt att vissa skydde olika känslolägen som pesten, bitterhet var livsfarligt och ledsen skulle man inte vara.
Hela det resonemanget vändes dock upp och ner för ett tag sedan då jag insåg att jag var precis lika rädd för att utforska delar i mitt liv som jag håller tillbaka. Delar av mitt liv som andra nog skulle se som självklara att utveckla, som att inte vara så självkritisk eller låta omvärlden ta en del beslut som jag ska fatta mig efter och leva med – inte tvärtom. Jag säger inte att jag bestämmer allting men jag vill gärna veta så mycket som möjligt så att jag kan förbereda mig, jag antar att jag älskar att älta igenom allting i huvudet. Hela tiden.