Det känns som att jag inte har skrivit något på en evighet. Hela gårdagen kändes som en evighet. Efter att jag åkt från flygplatsen så tänkte jag “Alright, tiden kommer gå fort och det kommer inte bli så jobbigt” men naturligtsvis hade jag fel. Det tog bara sekunder så började det kännas. Hela gårdagen blev dessutom otroligt lång. Det kändes som att min tisdag skulle ha räckt till iallafall tre separata dagar, så lång och envis var den. Dessutom kändes det inte som att jag fick något gjort utan som att tiden bara rann iväg. Så jag räknar dagar.

Något som gjorde mig ytterliggare missnöjd igår var att jag inte kunde springa. Mina ben kändes som spaghetti hela dagen och var allmänt orkeslösa. Det brukar lösa sig framåt kvällen men igår så repade jag mig aldrig. Jag vet att det KAN gå om jag verkligen våldar och står kvar på bandet när jag mår så men det finns en stor risk att benen bara viker sig under mig och jag får gå hem, något som är betydligt mera irriterande och moralsänkande än att inte försöka i huvudtaget.

Så jag ska försöka återfå lite energi och kontroll så att jag kan springa innan jobbet idag. Annars kommer jag bara att tänka på det hela kvällen, att jag inte har sprungit och att jag antagligen håller på och förlorar alla muskler. Det är naturligtsvis inte så, men jag fungerar så. Jag är i princip bara två benmuskler just nu eftersom jag inte tränar någon styrka, men jag är ändå rädd att tappa allting. Jag blev förvånad första gången jag råkade titta mig i spegeln och inte hade några byxor på, att jag faktiskt hade enormt definerade benmuskler. Jag vet inte varför jag blev förvånad, springer man en mil varannan dag så borde det ju ge någonting.

Det är nog bäst att lägga ner skrivandet just nu, jag känner mig allmänt förvirrad inuti när jag söker orden. Jag tänker på tisdagsmorgonen om och om igen.