Jag har skrivit det här inlägget så många gånger i huvudet under de senaste dagarna och även om jag vet att det inte kommer bli lika “bra” när jag väl skriver ner det så måste jag, för att få bort tankarna ur huvudet. Ibland önskar jag att det var möjligt att blogga bara genom att tänka på det för jag kan ha så många tankar som jag vill få ut, som bara kommer fram när jag promenerar i ensamhet eller när jag ligger i sängen och försöker sova.

Idag är jag en upptagen människa med två inplanerade “möten”, ett med en av läkarna på vårdcentralen och därefter en telefonuppföljning med Mr Kirurg. Helst vill jag slippa. Av någon anledning så känns det jobbigt, inte som i att det är jobbigt att behöva åka till vårdcentralen men som i att jag inte alls är inställd på det. Som om mina tankar vore någon helt annanstans och det kommer krävas så mycket för att få mig att fokusera på något helt annat.

I tisdags såg jag något som störde mig. Helt plötsligt så märkte jag att mina underarmar såg enorma ut. Jag blev enormt förvånad för jag har alltid tyckt om mina underarmar och är stundtals maniskt rädd för att göra mig illa eftersom jag tycker att de är fina, en av de få delarna på mig som jag kan acceptera. Därför var det lite konstigt att mitt huvud helt plötsligt ansåg att underarmarna nu var omoderna. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring för samtidigt så började jag tycka om mina överarmar, vilket jag aldrig gjort förut.

Dagens känsla: Att inte ha nog med tid för att hinna med att säga allt jag vill säga.
Dagens mål: Att köpa nya päron, anjou-päronen jag köpte igår var inte särskilt delikata..
Dagens musik: Jag ska försöka vada igenom alla spelningar av Desyn Masiello för att hitta den där som har den där korta låten som är så bra. Lycka till, Per.
Dagens stress: Mig själv.