Igår gick inte som planerat. Dels slöade jag till mig så mycket när det gällde projektet att ta sig till iksu att när jag väl kom iväg så hade jag börjat bli hungrig samt att alla studenter i hela världen var där. Varför kan inte universum cirkulera kring mig så att jag slipper såna problem? Hur som helst så har jag märkt att min lucka för när jag kan göra ansträngande saker har minskat betydligt på grund av hela magkatarrs-historien, eller om det är för att jag slutat äta godis, jag vet inte. Antagligen det första. Jag blir hur som helst hungrig med väldigt korta mellanrum och om jag har tänkt göra något krävande, som att springa en mil, så måste jag göra det relativt nära inpå att jag ätit.

Problemet är väl att om jag inte väntar nog länge så mår jag bara illa när jag springer. Hur som helst så var det nog menat att jag inte skulle kunna springa igår, jag var trött och orkeslös. När jag kom till iksu så kände jag hur ett enormt blodsockerfall sköljde över mig men jag bytte ändå om, tråkigt nog eller tacksamt nog så var alla band upptagna och det stod redan flertalet på kö. Jag hann däremot störa mig på tre personer som stod och pratade vid ett band med en person ståendes på bandet. Hon hade tydligen slutat springa men inte riktigt arbetat upp modet att kliva av än. Suck.

Det här kommer bli en helt enormt lång vecka. Jag tycker inte om att vara schemalagd länge, jag tycker om att arbeta länge men det ska vara på mitt initiativ. Idag är vad jag känner är den egentliga “lediga” dagen efter jobbet men då ska jag tvätta hela kvällen och sen ska jag träna. Det är förvisso lite av en definition på ilandsproblem men det är ändå en börda.

Hur som helst så önskar jag er alla evig kärlek i världen. Ni kanske har bättre tur än vad jag har.