(jo, bilden ska vara upp-och-ner)

Det finaste som finns, tecknet på omtanke och beundran. Bekräftelse för själen och en försiktig smekning över kinden mot nacken, ögonen möts och leende uppstår spontant.

Det finaste jag vet:

När någon erbjuder sig att hämta mer kaffe åt mig utan att jag ens bett om det (jag ber inte om sånt särskilt ofta), när någon vill visa mig något de tycker är bra eller mysigt, när jag kommer ut och det första andetaget jag tar luktar rent och fräscht efter att det regnat på sommaren. När man just tvättat färdigt och byter till en tshirt som fortfarande är varm från torktumlaren, när kuddarna ligger i en hög efter att man bäddat och det råkar vara så att den högen är perfekt formad för att man ska ligga skönare än någonsin.

När man blir erbjuden att ta det sista av maten men kommer överrens om att man ska dela på det. När jag frågar hur någon mår och de förstår att jag inte vill höra en standardreplik utan att jag faktiskt bryr mig. Att träffa helt rätt med låtvalet och känna hur det verkligen förstärker allt man känner in i minsta detalj utan att kännas påtvingat. Att skämta och skratta tills jag får ont i magen.

Att berätta något som man tänkt eller funderat på och mötas av intresse och en vilja att förstå istället för snabba kommentarer till för att avsluta konversationen. Att göra saker spontant bara för att prova på, för att testa något nytt.

När det regnar som mest under sommaren och det enda som hörs är smattret mot rutorna. När man är ute i friska luften under sommaren och känner sig helt frisläppt och utan hinder, bekymmer eller låst av klockan. När omvärlden stannar upp för en sekund för att tänka efter och omvärdera vad man håller på med. (det är bara synd att det krävs klimatkonferenser eller terroristattacker för att det ska hända)