Igår ringde min mor och lämnade ett meddelande, jag var inte hemma fast jag hade inte svarat ändå. Trots att hon ringde vid fem igår eftermiddag så dröjde det tills klockan sju ikväll innan jag lyssnade av hennes meddelande.

TVn spelade högt i bakgrunden, lite för högt. Hon ville säga hej och höra hur jag hade det. Hon ville bara checka läget. Hon ville bara fråga hur jag mådde. Hon ville att jag skulle höra av mig när jag hade tid, sen gjorde hon paus, och ville. Hon ville bara säga det. Sen blev hon tyst, hon avslutade inte samtalet utan hängde kvar och andades. Tungt. Jag hörde hur hon grät.

Det slår mig ganska ofta att det kanske är mig det är fel på, det är inte jag som behöver fler frågor utan det är omvärlden som behöver fler svar. Fler kommentarer, fler uppslag. Mer information.

Därför känns det som att jag kommer att leva isolerad och ensammen resten av mitt liv. Därför känns det som att jag för alltid kommer att smärtas av mina tankar och upplevelser. Därför känns det som att det inte spelar någon roll längre.