Det blir inte bättre än så här, Per.
Jag läste en gång en artikelrubrik som löd att skrivkramp var för amatörer, det var någon halvkändis som uttalade sig och som antagligen tyckte sig vara enooormt rutinerad. Förhoppningsvis fick han en enorm skrivkramp efter det. Mitt sug efter att få skriva kommer i perioder och ofta kommer allt på en gång och det blir svårt att ens få ut någonting, det slutar oftast med att jag tänker igenom allting jag vill skriva just innan jag ska somna.
Vilket alltid resulterar i att jag glömmer vad jag ska skriva och bara tänker på det varje gång jag ska sova under någon veckas tid. Just nu är jag inte sugen på att vara Per, jag är inte sugen på att ha mitt namn och jag är absolut inte intresserad av bilden jag har förmedlat till min omgivning. Ibland vill jag bara få sänka garden lite och släppa in någon, så att det slutar vara så trångt hela tiden.
Jag försöker börja färre meningar med ordet “Ibland” men det är så svårt för det är så mycket i min vardag som beror på “ibland”, det känns inte helt rätt att skriva “periodvis” och absolut inte “då och då”. Imorgon är det tisdag och jag ser som vanligt inte fram emot det. Tisdagarna är alltid något av ett projekt och det går sällan min väg.
Vad är det då med tisdagarna som gör dem så speciella? Varje tisdag känns det som att jag rycks upp med rötterna och kastas tillbaka några steg i min vardag och sen får jag spendera resten av veckan med att försöka komma ifatt mig själv och min omgivning igen, så fort jag kommit ifatt så är det måndagkväll och jag kommer ihåg att det snart är tisdag igen.
Ikväll önskar jag: Att jag vore riktigt bra på något.
Ikväll saknar jag: Energin.
Ikväll behöver jag: Tid?