Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.

Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.

Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.

Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.

Hej, det är jag igen. Hittils är det jag som skrivit alla inlägg här men jag ville ändå bara försäkra er om att det är jag, hur ni nu ska kunna kontrollera det.

Ett kort konstaterande visar att livet är allt annat än problemfritt och jag skjuter alla tankar framför mig tills det är kväll. Men jag tänker inte skriva mer om det här, jag skriver om sånt på andra platser, det blir bara fel annars.

Igår hade jag ett ögonblick av äkta lycka då den unge och trevlige mannen på Bilprovningen meddelade mig att min bil tagit sig genom besiktningen med perfekta resultat, det var inget jag hade väntat mig precis. Jag hade redan börjat planera för hur jag skulle försöka lösa alla problem själv och meddela min far då allting var löst, det känns så fel att gå till honom så fort det är något fel på min bil.

Det vore skönt att ha en pausknapp ibland, fastän det känns som att jag lever mitt liv på standby så vore det trevligt att ha en knapp att trycka på när det är saker jag vill fortsätta uppleva en stund till. Som känslan av att öppna dörren och kliva in i hallen efter att jag kommit från jobbet, eller att få fortsätta njuta av musiken jag lyssnar på i bilen på väg till jobbet. Eller kanske få pausa livet just efter att jag diskat klart, då jag känner mig nöjd.

Eller så kanske jag behöver en knapp för att snabbspola. För att se om det gömmer sig något annat runt hörnet.

Alla dessa onödiga Facebook-grupper med självklara namn som folk vill att man ska gå med i. “Vi som hatar peodfiler”, “Vi som är emot djurplågeri” eller “Alla som vill stoppa kriget gå med här”, jag blir så trött av dem. Inbjudningarna till att gå med i dem haglar in, en efter en och jag ignorerar alla. Det känns så meningslöst, är det verligen något man måste förmedla till sina nära och kära, att man hatar pedofiler? Är inte det något man tar för givet?

Problemet blir om man går med i en grupp så måste man gå med i alla, så ser jag det iallafall. Fast antagligen är det väl bara mitt tvångsmässiga beteende som avspeglar sig. Men det känns som att om jag går med i en grupp och hatar djurplågeri så måste jag även gå med i grupperna som fördömer människor som skräpar ner, annars är jag ju bara emot djurplågeri men för nedskräpning. Det skulle ju bli tusentals grupper att vara med i bara för att förmedla något så självklart?

Vi som hatar gnälliga pensionärer, Vi som hatar alla som inte återvinner, Vi som tycker att det behövs mera folkvett, Alla som hatar människor som utnyttjar andra, Alla som kräver billigare tandvård, En grupp för ni som drömmer om evig lycka, Vi som önskar att vi uppfyllde fler av våra drömmar, Vi som önskar att vi levde nyttigare.

Facebookgruppen för alla med ångest inför att prata offentligt, Vi som vill bo i Spanien under vintermånaderna (låt alla som vill jobba “hemifrån”!!!!), Vi som vill förkorta arbetsveckan men ändå behålla hela lönen, Vi som tycker att politikerna ska sluta ljuga, Gruppen för de som vill få frukost på sängen varje morgon, Vi som hatar att få hår i maten, Vi som hatar tåg och bussar som är försenade, FB-gruppen för alla som fördömer Al Qaida, Vi som minns 9/11-offren, Vi som kräver mer pengar till skolan och sjukvården, Vi som…

Jag läste att järnladyn Margaret Thatcher klarade sig på så lite som fyra timmars sömn per natt, hon drack stora mängder alkohol och åt i snitt 24 ägg per vecka. Förutom alkoholen och äggen så är jag och järnladyn själsfränder. Jag klarar mig också på väldigt lite sömn.

På sistonde har det förvisso blivit alldelens för lite sömn, ner mot två eller tre timmar per natt men normalt sett så brukar jag sova ungefär fyra timmar och fungera ypperligt på det. Sover jag mer så känner jag inte att jag får ut lika mycket av dagen som jag borde få och sover jag mindre så blir jag till slut väldigt trött. Så jag borde antagligen försöka öka min sömn från 2,5 – 3 timmar till iallafall fyra. Kanske 4,5?

Äggen lär jag nog inte börja äta för även om äggmackor med kaviar är enormt gott så är det för mycket jobb för mig att koka ägg och jag tycker inte att Kalles Kaviar med ägg i är en särskilt bra ersättare. Alkoholen lär jag inte dricka även om jag funderat på att iallafall testa mina gränser för att se hur mycket jag klarar av p ga alla mediciner.

Men innan jag gör det så ska jag lyssna klart på Orbital och se om det finns energi kvar till att laga mat. Just i helgen har det känts otroligt omständigt.

Jag har en tendens att häva ur mig en del ganska otaktiska kommentarer och inlägg då och då. Vissa är till för att provocera på ett humoristiskt sätt men de jag talar om nu är inte såna, de jag tänker på nu är när min nyfikenhet tar överhanden. Ofta vid fel tillfällen. Som exempel så lyckades jag i måndags säga att om jag fick ta med mig EN person till en öde ö så skulle jag välja Hitler. Just det, den där grabben med rolig mustasch och dålig människosyn.

Varför just Hitler? Är du nazist, Per? Nej, det är jag såklart inte. Men människor verkar så övertygade om att människor som Hitler eller Stalin ens får omnämnas utan att man avslutar meningen med “men jag skulle sååå gärna skjuta honom i huvudet!”. Jag skulle antagligen själv ha velat skjuta karln i huvudet om jag hade haft möjligheten men om jag fick ta med mig någon ut på en öde ö så skulle jag, iallafall i måndags, ha valt Hitler.

För att få veta hur han fungerade, vem han egentligen var som människa, hur vilsen han var inombords och allt det. För att få lära känna honom för att få reda på VEM han var och VARFÖR han kunde göra som han gjorde. För att vi för en gångs skull ska lära oss något av vår historia istället för att försöka sopa den under mattan och gå vidare som om inget hänt. Visst skulle det vara schysst att ta med sig en snygg tjej på ön men att ha sand överallt så fort man ska knulla känns inte helt kul. Det är klart det finns tusen andra människor som skulle vara ett bättre val än Hitler, eftersom jag och Mr Adolf knappast lär ha så mycket gemensamt (det känns som att varken han eller jag lär vika en tum när det gäller människosyn) men ändå känns det så intressant. Varför? Kan du inte ändra dig? Kan du inte bara börja måla igen?

Resten av världen antar jag skulle ta med sig någon ur sin familj eller sin käresta men eftersom jag inte har någon av dem så väljer jag Adolf.

Ibland är det svårt att skriva, just nu är det omöjligt. Allt gör ont. Allt är svårt. Jag tittar på mina händer och förvånas, jag tittar mig i spegeln och önskar. Allt du gjort.

Fyll ditt liv med temporära kontakter eller vänner som upptar din tid och energi, allt för att döva all smärta och saknad du bär inuti. Erbjud dig att fixa och ordna, lova att alltid ställa upp utan att kräva något tillbaka. Fundera inte på ditt eget välmående eller om du borde göra något annat, gör det alla andra vill i en blind förhoppning om att det till slut ska köpa dig mer tid eller ge dig den bekräftelsen du behöver.

Bli den du tror att folk vill ha, den som människorna i din närhet kräver men som du inte nödvändigtsvis mår bra av att vara. Ge dem allt de behöver och se hur de roffar åt sig mer av ditt liv utan att ersätta det med det du behöver för att känna dig tillfredställt påfylld.

Strunta i dina dagliga sysslor och sköt om alla andras i hopp om att det ska ge dig energi till att ta itu med ditt liv senare, det finns alltid en dag imorgon säger du men varje kväll du lägger dig så ångrar du dina val och dina beslut. Imorgon ska jag ändra på mig, imorgon blir dagen då jag lägger om allting och ordnar upp min tillvaro. Fast innerst inne vet du att allting kommer att upprepa sig. Dag efter dag. Om inte någon ingriper. Men vem är det? Vem gör något sånt?

Jag har spenderat natten fullt upptagen – med drömmar. Jag lade mig inte för att försöka sova förräns lite efter tre, då var det lite mer än en timme kvar tills jag hade varit vaken 24 timmar, något som förr inte var några problem men som börjat bli allt jobbigare märker jag. Sen är det kanske lite skillnad på att vara vaken ett dygn om man har sommarlov mot att vara vaken ett dygn efter att man jobbat en hel dag.

Hur som helst så har jag drömt precis hur mycket som helst. Jag har lyckats förolämpa en avdelningschef (med ett skrattande stöd från alla andra chefer), jag har hunnit irritera mig på att ett ledningsmöte drog ut på tiden eftersom en dietist skulle prata om hur vi levde våra liv, jag har hunnit springa hem i regnet för att byta jobbskjorta, jag har hunnit hämta motorvärmarkablar åt alla mina arbetskompisar (jag hämtade dem EN och EN istället för alla på en gång, trots att de alla låg på samma ställe) och jag har hunnit knulla med en kompis som även är en arbetskompis.

Det sista är det som stör mig mest. Jag är expert på att analysera alla mina drömmar med en vinkling mot det tveksamma eller negativa och att ha sex med en arbetskompis ger mig inga bra signaler, oftast är det bara lite lustigt men den här gången känns det bara jobbigt. Om man ska teorisera lite så kanske springandet efter kablarna är mitt eviga försök att ställa upp för andra och fylla mitt liv med mening, kommentaren till avdelningschefen kan vara ett uttryck för mitt missnöje över hur jag har det och sexet är bara ett dåligt bevis på att jag känner mig ganska vilsen i hur jag ska kunna må bra. (oj vad jag skulle kunna förklara saker här)

Eller så kanske det bara betyder att jag saknar att ha sex, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta reda på det.

Jag läser texter jag skrev i helgen och känner igen mig medans jag frågande undrar om någon annan skulle känna igen sig. Jag är trött men inte för att jag inte sovit eller för att jag slitit hårt utan trött inuti.

Jag är trött på mediciner och jag vill egentligen sluta med alla imorgon, går det så går det inte. Om jag inte klarar mig så var det ändå inte meningen, eller värt det. Så känns det. Jag vill lägga ner allt och se var jag landar.