Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

Det är knepigt hur fort humöret kan förändras, hur snabbt allt kan vända för att bli dåligt och hur snabbt det kan vända tillbaka igen. Däremot verkar det ta lite längre tid för mig att vända tillbaka till den sidan som är bra och med en vänligare framtidstro. Jag vet inte varför det är så och jag vet ingen som kan berätta för mig varför det är så heller, fast egentligen känns det ganska struntsamma varför.

Sedan jag postade musikklippet så har jag verkligen saknat att spela skivor, jag har ingen plats för utrustningen så det är egentligen ingen anledning till att fundera mer över det men det är något jag saknar. Om jag någonsin lyckas få tillbaka mitt lugn så kommer jag definitivt att skapa mig plats, någonstans. Det var så kul och så förlösande, att få vara så fokuserad under en stund och inte missa ett enda taktslag.

Ibland kan man inte “rycka upp sig”.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ovan finner ni ett klipp från en mix jag satte samman för många år sedan, ett urklipp från en av de första mixarna jag gjorde faktiskt. På den tiden då jag hade mina Technics-spelare men hade en skräpig mixer från Behringer. En DJX-700 vill jag minnas, gud vad dålig den var.

Även om det hörs att takterna klumpar sig lite då och då så sparar jag den ändå, år ut och år in bara för att den har ett schysst sound och påminner mig om ren och skär glädje. Jag har den till och med på mp3spelaren då och då bara för att det enda jag egentligen vill höra från mina egna mixar är övergångarna mellan två olika låtar.

Klippet är 2:51 min långt och övergången från Dave Clark’s technodänga till Roland Klinkenberg & Danny Bakkers techhouselåt Keep on Rockin’ markerar ganska mycket hur jag spelar när jag inte spelar prog house. Jag vill att det ska hända saker.

Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det. Men samtidigt som allting var riktigt riktigt dåligt så var det så intressant att märka hur mitt huvud reagerade, dels av sina egna humörsvängningar men sen också av andras kommentarer. Jag antar att det är så jag är, jag överlåter allt till mina tankar och känslor – de styr mig och då kan jag stå bredvid och analysera allt jag gör eller känner. Eller vad andra gör och känner.

Hur som helst. Redan när ag satt i bilen på väg till jobbet igår så kände jag inuti hur mitt humör förändrades, hur jag blev mer och mer uppgiven och jag vet att jag tänkte “det här kommer att bli en sån dålig dag, Per. du borde vända om, nu.” men jag hade saker att göra och jag hade lovat att få dem gjorda innan måndag. Jag fick förvisso allting gjort men där vid lunch så var det något som hände. Allt bara vändes upp och ner, jag blev så ledsen att jag blev nervös – så nervös att jag till slut nästan ville kräkas.

Samtidigt som jag satt och mådde allt annat än prima så testade jag systematiskt olika tankar på mig själv för att se om det var något speciellt som var anledningen. Jag tänkte på allt från uppväxt och uppfostran till kärlek och hobbies. Utan att finna något. Jag antar att moralkakan från det var att jag inte alltid kan styra över hur jag mår, men den lär ju aldrig sjunka in.

Gårdagens lista (som jag hade tänkt skriva 02:00)›

Bästa: Kvällens smskonversation, jag hade egentligen ingen energi till att socialisera på något sätt men just sms fungerar så gott som alltid. Det var fint och bra.
Sämsta: Se den länga texten ovan.
Räddning: Jonas, Moa och Frida. Jonas och mitt prat om baguetter fick mig att tänka på annat, Moa ringde från sin jour och samtalet med Frida fick mig att känna mig bättre till mods.
Musik: Någon podcast med Deep House Cat, fånigt artistnamn men bra musik.
Mat: Tappade matlusten så jag vet inte, åt wokgrönsaker i tortilabröd och blev mätt men missnöjd.

Gårdagen sög och den här dagen har vissa drag som jag känner igen, med lite tur kanske den inte blir fullt lika dålig som gårdagen. Vad jag verkar ha tappat är förmågan att uttrycka mig i ord, jag har skrivit om den här texten minst tre gånger nu.

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Ångest inför Åsa-mötet.

Jag är hemkommen från en extrainsatt jourkväll, den reguljära jouren blev paniksjuk igårkväll och då hoppade jag in. När jag hade varit instämplad i 53 minuter så hade jag hunnit med två sönderfrusna sprinklersystem som pumpade ut litervis med vatten per sekund, ett inbrottslarm, en lastkaj vars port inte gick att låsa samt ett brandlarm som talade om för hela Maxi att det var dags att lugnt och sansat utrymma hela byggnaden.

De sista timmarna spenderade jag till att tänka på det där med normalitet och hur man gör för att passa in, vad måste jag skära bort för att kunna känna att jag kan stå i den där stora klungan utan att känna mig utanför och vilka delar måste jag framhäva för att accepteras?

Moa frågade mig idag om det fanns någon på Maxi som var lika galen som vad jag var, efter långt övervägande så svarade jag att Jonna nog var ganska likadan som vad jag var men inte i samma grad. Jag kom fram till att jag nog behövde någon som var lika galen som vad jag var för att få leva ut alla känslor man går och sparar, eller alla ord som man inte säger utan som man lägger på hög.

Så om det är någon kreativ människa som alltid försöker prata om saker som ingen annan pratar om – inte för att vara annorlunda utan av uttråkning – så hör av er!

Idag på väg till jobbet så funderade jag på varför jag aldrig har lärt mig prata om såna där vanliga saker. Som varför jag inte kan prata om vad jag gjorde i helgen, jag kan inte kort berätta om vad jag haft för mig och sen bli tyst eller fråga personen vad denne haft för sig. För jag får för mig att jag hela tiden måste underhålla människor och det är så jobbigt att vara en entertainer inom områden som man inte är intresserad av.

Vilket brukar göra att jag antingen pratar om något helt annat som faktiskt intresserar mig, eller så struntar jag i att delta i konversationen men det färgar också hur jag ser på människorna – jag blir uttråkad av ordinära konversationer.

Något annat som förbryllar mig är människors prestationsångest inför att uppmaningen att berätta eller fråga något. Jag ber ganska ofta människor att berätta något. Det är det enda jag säger, lite optimistiskt och muntert säger jag “Berätta något!” men det är sällan det är någon som vill och alltid för att de inte kommer på något. Ibland ger jag dem ett tema att hålla sig till, såsom kärlek eller uppväxt, så får de berätta vad som helst men det är sällan folk gör det.

Jag ber inte om personliga och intima detaljer utan bara något de kan berätta, samma sak om att fråga saker, när människor får fråga något så är det sällan de tar chansen. Jag menar inte att jag sitter på alla svaren eller att min personlighet är så uppfriskande och charmant så att man vill fråga mig saker men det finns väl alltid något man vill fråga människor?

Kanske borde jag försöka prata lite om OS, det verkar ju vara aktuellt just nu.

Men det är klart att ingen fattar om man inte förklarar varför det känns så. Normalt sett så vill jag inte att människor ska få fundera så mycket kring vad jag känner men den här gången så orkar jag inte beskriva. Bilden ovan kändes bara som allting är. Hade det funnits en gul rostig berg och dalbana i rummet så hade nog allting varit perfekt.

DU

• kryper för känslor du aldrig kommer få besvarade
• har så stora möjligheter som du kan utveckla bara du slutar begränsa dig
• utnyttjar mig för att må bra under en kort stund
• blir själv utnyttjad för att du sprider bekräftelse kring dig
• släpper ingenting i hopp om att det ska förändras
• kommer aldrig att få det du drömmer om men vägrar inse det
• har förlorat mig.

Ja, jag är kanske hur arg som helst. Hur besviken som helst. Hur ledsen som helst.

ALLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR KAN DRA ÅT HELVETE.
ALLA.

ÄCKEL. Vidriga jävla aber som jag verkar lyckas omge mig med. Som jag verkar hamna tillsammans med och som lyckas nästla sig in i mitt liv för att därefter utnyttja vad jag har att erbjuda bara för att jag är vänlig.

Äckel.

Jag är väl inte direkt på skrivhumör, jag var det imorse trots att jag var tröttare än vad jag trodde var möjligt. Det tog minst en halvtimme innan jag lyckades vakna till liv vilket är ovanligt för mig, normalt sett så kliver jag upp så fort klockan ringer och sen är jag pigg. Imorse klev jag upp och fick koncentrera mig för att komma ur min halvslummer. Däremot fanns det en lust att skriva ner alla tankar som samlats i huvudet, jag önskar att de inte fanns så långt bort när jag väl har möjlighet att skriva.

JAG

• kan få ångest av sommar, solsken och den allmänna “hej vi är svenskar och bara ääälskar solen”-känslan som förmedlas.
• tycker om regnet och saknar ganska ofta ljudet av regn mot rutan eller mot plåttak. Det är ytterst få som förstår min förkärlek till regn.
• bryr mig sällan om jag får snö i nacken innanför tröjan utan låter det tina upp i godan ro.
• brukar oftast bestämma mig på morgonen för att sluta frysa kort efter att jag kommit ut, eftersom det är så jobbigt att huttra eller klaga hela tiden. Så då blir jag kall istället men tänker inte så mycket på det.
• känner oftast stora svårigheter att öppna mig för människor eftersom jag inte vill vara i vägen, ta tid eller bli lämnad.
• saknar ganska ofta delar ur mitt liv som inträffade för tio år sedan och framåt. Inte för att jag vill tillbaka till den “enkla tiden” utan för att jag under min uppväxt blev bestulen på så många upplevelser och intryck som andra kan ta förgivet.
• har mycket lätt för att sätta mig in i situationer och tycker oftast det är ganska enkelt att analysera människor efter att man umgåtts en kort period.
• kan utan problem separera privatliv och arbetsliv till mångas förvåning eftersom det är något som är halvsvårt, jag antar att det går enkelt för mig eftersom jag ser strikt arbetsmässigt på det och lite naitvt tycker att människor borde förstå att det inte är personligt.
• samlar inte längre på något.
• blir gärna den som försöker hjälpa andra fram till framgång i spel och tävlingar, istället för att vara den som går på avslut.
• hatar sötsliskiga fjortisparfymer och önskar att de slutade existera.
• är väldigt livlig privat på jobbet men så fort jag stämplat in igen så är det något helt annat. De flesta tycker nog att jag kan bli snudd på tråkig eller konstig.
• känner ofta att mitt huvud går på högvarv till den grad att andra blir irriterade.