Jag lyckades med något så tragiskt för någon vecka sedan. Under flera dagar flyttade jag mitt iTunes-bibliotek fram och tillbaka mellan olika nätverksdiskar för att till slut kunna frigöra det helt från min iMac, som jag tänkt sälja.

Men det verkar som att det blev några turer för mycket i allt flyttande för helt plötsligt så hade jag lyckats radera två backups av mp3filerna, iTunes-biblioteket och en backup av nämnda filsamling.

Jag har aldrig tyckt att det varit så farligt för människor som tappat all sin musik och sen gnällt om det men det var innan jag själv råkade ut för det. Jag hade samlat sedan 1996 ungefär och jag hade ytterst få singlar – jag har alltid samlat på livespelningar. Noga utvalda, betygsatta för att veta vilken som passar när.

Fan! Det får mig ändå mer att sakna vinylspelandet. Vinyler tappade man inte bara bort utan de gick sönder.

Jag kommer åter igen till slutsatsen att mitt liv inte är 100% dåligt, som jag ibland trott. Jag har lärt mig se nyanser i vardagen, känna skillnader och göra skillnad på saker och ting själv. Även om jag målar fan på väggen ibland och tror att allt är över bara för man har en dålig dag så blir jag bättre.

Det om något är en bedrift. Iallafall för att vara mig, en ständigt cynisk person som tror det absolut värsta om människor och omgivningen hela tiden. Jag får tvinga mig själv att se saker ur ett helt (för mig) onaturligt perspektiv, något som ger mig stort nöje eftersom jag tycker om att utmana omgivningen med att inte alls vara som man vant sig.

Men det var det där med att trivas, det går ganska bra men det finns saker kvar att göra. Det låter ju jävligt pretentiöst att springa omkring och tro att jag ska ta ansvar för allt jag gör men jag strävar hela tiden mot någon sorts jämvikt i mitt liv och det är otroligt motsägelsefullt eftersom jag helst av allt gör saker själv, är själv, skriver själv, lyssnar på musik själv osv.

Mycket själv i mitt liv. Det kommer nog från barndomen och sitter djupt. Ibland känns det som att tiden för att ställa saker och ting tillrätta är på väg att ta slut men det är såna gånger som jag blundar, andas in och tar an min egen djävul barhänt.

Det är förvånansvärt hur människor, oavsett hur kreativa och påhittiga de är, kan fastna i samma nät av vardagstrassel och påhittad mystik som alla andra. För någon dag sedan slog det mig hur svårt det är att bryta sig loss ur sina invanda tankemönster eller rutiner och det gjorde mig så irriterad. Jag har inget emot att vara förutsägbar, jag trivs ganska bra med att vara en människa som hamnar i perioder då jag bara äter ångkokade morötter, kladdkaka eller dricker massor av kaffe.

Vad jag däremot inte trivs med är att märka hur jag måste tvinga mina tankar att utvecklas istället för att ta den givna och snabba vägen hela tiden. Jag hatar känslan av att vara förutsägbar när det handlar om vad jag kommer att tänka eller säga. Så mycket att det blivit lite tabu för mig att prata om väder, semestern eller vad man gjorde i helgen eftersom jag ofta förknippar det med saker man pratar om när man “inte har något att prata om”.

Dock är det så att man ibland vill prata om vädret eller semestern. Det för dock inte bara nackdelar med sig. En fördel är att om jag skulle vara med i något trolleritrick där jag ombeds tänka på en färg och säga den första färgen jag tänker på, så skulle jag ta den andra bara för att jag inte vill säga den första – eftersom alla andra antagligen sagt den. Det förstör tricket, vilket är lite skönt eftersom jag inte tycker om trollkarlar och jag slipper höra att jag säger samma saker som alla andra.

I en önskan att vara lite unik och speciell så känns min fruktan kring att aldrig bli accepterad som en motsägelse i sig.

Jag och F har sett klart dokumentären Food Inc och det är svårt att inte dras med av alla ämnen som presenteras. Filmen tar upp hur boskapsskötsel fungera numera, hur bönderna arbetar för att hjälpa till att utfodra till allt lägre priser och hur vi människor slussas mot billig och onyttig mat.

Det är läskigt, äckligt, rörande och omtumlande att se hur människor och djur utnyttjas av företag som bara har sin egna ekonomiska vinning som mål. Men det som störde mig mest var att alla pratade om djuren som “produkter”, det för mig visade ganska tydligt vilken inriktning företagen har.

När man slutar tala om djuren som just djur och levande varelser för att istället benämna dem som “produkter”, då försöker man också slippa sitt ansvar som människa. Oavsett hur gärna man vill så går det inte att avdramatisera såna faktum som att kycklingarna nu ska bli lika feta på hälften så lång tid som för 40 år sedan eller att djur står i sin egen och kanske 200 andra djurs avföring, avföring som går långt upp på benen.

Är det rätt? Är det okej att göra så? Jag tycker att det är sjukt. Inte att äta kött, även om jag är vegetarian så säger jag inte att man inte ska äta kött, men att behandla djuren så och göra allting så ohumant. Att förvandla bönderna till bödlar och djuren till objekt, det är fel.

Det är smutsigt och fel.

Nyfikenheten växer hela tiden, för var dag som går så känner jag att det är något jag “missat” i Pripyat och att jag vet att jag måste dit – igen.

VARFÖR SKA DU ÅKA TILL TJERNOBYL IGEN?

För att jag är nyfiken, antar jag. För att jag börjat finna min “nisch”. Visst är det skönt att vara ledig och vila ut sig när man har semester eller på helger men hur mycket tid har jag innan min rygg inte fungerar i huvudtaget? Eller tills det att jag inte “har tid”? Den tiden kanske aldrig kommer men jag vill inte ha ångest över att inte ha undersökt, utforskat och lekt mer i världen än vad jag gjort.

På ett sätt så började det när jag och F skulle flyga till Paris och istället hamnade i Riga på grund av passtrubbel. Det var oväntat och oplanerat men samtidigt enormt förlösande. Att hamna i en stad, som för mig kändes otroligt ovan som resemål och där få finna sitt eget och utforska. Jag visste inget, jag hade inte blivit matad av reportage och faktaartiklar om vilka torg man “ska se” och vilka byggnader som är “kända” utan allt var upp till oss.

Dock säger jag inte att jag inte tycker om att veta “var man SKA gå” men det är skönt att se något helt själv, turistbussar är t.ex. inget för mig även om jag lärt mig att det finns undantag. Typ Kiev… (jag fattade ju inte språket, can you blame me?)

Jag vill åka till Pripyat igen men jag vill till Berlin också. Jag behöver åka till Pripyat igen och jag behöver åka till New York. Jag vill besöka den (övergivna) japanska ön Hashima och jag vill besöka London igen. Som två sidor på ett mynt vill jag till olika platser men allt knyts samman av en nyfikenhet och en vilja att utforska, både mina omgivningar och mig själv. Att insupa så mycket som möjligt av olika miljöer och verkligen låta dem påverka mig, det är inte ofta jag tillåter det.

Så varför vill jag åka till Tjernobyl igen?

För att jag vill se vad som gömmer sig utanför turistrutten, jag vill se radarkomplexet DUGA-3 och jag vill berätta extensivt om det sen!

Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Okej, jag erkänner att det var ett tag sedan jag och F var där. Slutet av vecka 42, sex veckor sedan men det är väl också först nu som jag smält det så pass mycket att jag kan skriva “om det” och inte “för det”. Först nu är min version klar i huvudet och redo för avtäckning, inte någon annans berättelse om en ödeplats utan framtid för människoliv.

Vecka 42, torsdag, åkte vi till Ukraina och då trädde vi även in i en helt annan värld. Ett land som inte hunnit sminka över alla sina blesyrer och blåsor, som inte hunnit komma ikapp förväntningarna de själva byggt upp. Ett hinder var såklart språket, så gott som inga kunde engelska men det gick hjälpligt efter ett tag då vi klarade oss själva det mesta av tiden samt att jag passade på att tjuvlyssna på folk runt mig för att få veta hur man uttalade ord som deras valuta, hej och tack.

Vi strosade omkring i Kiev under fredagen helt oförberedda på vad Kiev egentligen var för stad och jag hade nog gärna haft en guide som hade kunnat ta med oss ut utanför stadskärnan för att få se mer av själva livet i Ukraina och inte bara stora underjordiska lyxgallerior där smycken, märkeskläder och parfymer såldes. Jag önskar att jag hade fått se mer av deras mycket säregna byggnader som var något otroligt annorlunda jämfört med falurödfärgsmålade trähus-Sverige.

På lördagen var det dags för turen ut till Pripyat, staden som byggdes upp för att husera alla som jobbade på verken och deras familjer. Vi fick lite introduktioner av vår guide men mycket frihet när vi strosade i själva staden. Den mest självklara frågan jag ställt mig själv “Var det så som du föreställt dig?” och svaret har varje gång blivit: Nej, bättre.

Det var magiskt och fascinerande, sorgligt och vackert på samma gång. En känsla av tillfredställelse fyllde mitt inre, en känsla av att jag gjorde något jag verkligen velat göra och något jag behövt. Hur kunde det vara bättre? Antagligen för att jag är så intresserad av att se staden och verkligen cementera fast mina minnen medans jag andas in den radioaktiva luften som förvisso inte var farlig men ändå gjorde sig påmind genom att blåsa upp sand, fläkta genom lövverken eller fylla jackan med sin tunga pust.

Jag kommer att åka tillbaka, antagligen tidigt under nästa år och då med en egen guide och ett eget program utformat för att jag ska få se så mycket av staden som det går. Varför? Jag har ju redan varit där? För att jag måste få se mer, jag måste få insupa mer av den stad som Moder Jord numera står som ägare för. Det känns fortfarande så magiskt.

Vi såg skolan och simhallen, vi sprang nio våningar upp och på min inrådan så klättrade vi ut på taket på hyreshuset för att få fler bilder över staden och naturen. Träden gjorde vad de kunde för att dölja vad politikerna i Ukraina länge såg som en skamfläck men som jag ser som ett bevis på människans hjältemod och naturens absoluta styrka. Vi kom ifrån varandra för att jag sprang fram och tillbaka genom olika rum i Pripyats medborgarhus och vi återförenades i den aldrig öppnade nöjesparken.

Bakom taggtråd tog vi kort, solen sken mot oss medans vi sprang mellan gårdarna och guiden skrattade gott när jag snabbt sade “We were quick!” när vi rusade förbi honom mot nästa byggnad. Det blev mycket mer än bara bilder på reaktorn (som jag är betydligt mer intresserad av nu när jag sett den i verkliga livet) och mycket mer fascination än vad jag trott.

Solresor är inget för mig, äventyr är något för mig.

Okej, så var i tankarna var jag sist jag skrev? Just det, Kiev. Tjernobyl. Katastrof. Got it.

Just nu plågas jag av krämpor påkallade från ett avslutande av en medicin, en av de mer beroendeframkallande varianterna som just nu yttrar sig i enorma huvudvärksattacker, muskelspasmer, frossa och lite problem att sätta ihop ord stundtals. Suck, inte vad jag kände för just nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på när det skulle passa med såna symptom men absolut inte nu, inte nu nu nu.

Jag har stor lust att göra något annat, det går inte att förändra världen ensammen men att förändra och förhoppningsvis förbättra mitt liv, det kan jag göra. Det bästa är att det handlar inte om några stora förändringar eller svåra beslut utan man kan börja lite försiktigt och ta det därifrån. Just nu skulle jag nog vilja förändra den delen av livet som är mellan sömnen och privatlivet.

Appropå sömn så läste jag igår igen att man spenderar en tredjedel av sitt liv i sängen och varje gång jag hör det så får jag lite ångest över hur lite pengar man lägger ner på sängar och madrasser. Fast är det verkligen det jag kommer ångra när jag ligger på min dödsbädd eller är det något mera handgripligt som att jag inte tog bättre hand om mig själv eller att jag inte såg klart alla Family Guy-avsnitt jag påbörjat? Antagligen det om Family Guy.

Jag återkommer med en (försenad) rapport om Kiev!

Snart! Snart åker vi! Ukraina, yes! Pripyat? YES!

Gud vad jag har längtat.

Visst! Visst! Livet suger. Jag kan gå med på ett sådant resonemang, jag kan till och med fylla i stödord för att göra det mera trovärdigt men det betyder inte att det är allt vad livet går ut på. Har jag märkt. Oftast är det svårt att överkomma den strypande känslan av att inte kunna göra något åt sin egen situation men det kanske bara betyder att man är på väg ut? På väg därifrån? Jag spånar, såklart.

Jag spenderar vecka 42 med att vara ledig, en hel vecka. På torsdag åker jag iväg till Ukraina, ett land som verkar tämligen komplicerat och avigt men väldigt intressant. Just att det på pappret verkar så komplicerat för en svenne som jag, de använder ett annat alfabet, tar inte emot kort på så många ställen, har några av Europas sämsta vägar som befolkas av massor av svarttaxis och för att göra det hela ändå mer underbart – ska försöka sopa det hela under mattan nästa år då det är EM i fotboll i både Ukraina och Polen.

Därför känns det nog lite extra pirrigt att åka dit för att få se hur allting egentligen ser ut. Den främsta anledningen till resan är såklart att tillsammans med F åka till Pripyat och äntligen få uppleva det jag drömt om sålänge. Men trots att jag sugit på den karamellen så länge så har den inte tappat smaken utan istället gett mersmak. Ukraina var förvisso inte billigast att åka till men det beror till stor del på “hej jag bokar i sista sekund”.

Jag vill åka någonstans varje månad, en weekend här och en weekend där. Berlin, Tallinn, Prag, New York, London, Budapest.. listan växer. Men bara för några dagar, lite som alla “mästerkockar” tänker antar jag då de serverar minimala portioner av allting. Man får en smaka lite på allting men inte bli mått, samma sak med att resa. Några dagar här och några dagar där för att se var man hör hemma och vad som kändes bra. När jag och F hamnade i Riga så kändes det bra och jag längtar verkligen tillbaka, att åka dit under sommaren. Men även då bara för en smakbit, gärna åka dit för att sedan åka vidare till en annan stad i Lettland.

You all get the picture. Äventyr, uppleva saker och vara med. Åh!